Challenge me.
Jag blev utmanad av Johanna.
Jag är egentligen inte så mycket för sådant här men jag gör väl ett försök.
För fem år sedan var jag 14 år gammal och gick i åttan. Egentligen tyckte jag om högstadiet men av någon anledning har jag raderat ut de tre åren ur mitt minne. Jag gillade skolan, men klassens sammansättning vid den tidpunkten försvårade nog framtiden för de flesta. Detta året var nog det värsta i mitt liv, upp och ner som en berg och dalbana, hit och dit som en slänggunga. På fritiden befann jag mig allt som oftast i skogen på träning eller tävling eller med Julia och Josephine. Två vänner som jag lärde känna under min högstadieperiod, och även om vi inte träffas så ofta idag är de väldigt uppskattade.
För tio år sedan var jag nio år gammal och gick i trean. Under den tiden fick jag specialstolar och allt möjligt eftersom jag hade en väldigt lustig rygg tillika ben. Ett för kort ben gav en sned rygg, vilket orsakade konstant smärta i ryggen och därefter ergonomisk stol! Haha, skadeglädje! Jag menar inte på att jag såg ut som Quasimodo, jag var ett snyggt barn. Eller söt kanske stämmer bättre. Okej, jag var iallafall inte ful som stryk. Förövrigt hade jag knappt några tjejkompisar utan höll mig till min bror, grannar och killkompisar. Det var nu min avsky mot utsläppt hår började och jag vägrade även rosa, klänning och strumpbyxor.
För femton år sedan var jag fyra år och hade gått på dagis sedan 3 år och 3 månader tillbaka. Jag kallar mig en veteran i sammanhanget. När jag var fyra var jag tyst, tillbakadragen och självständig. Jag pratade inte i onödan (har ett vagt minne av att jag vid förfrågan svarat: varför ska jag tala när alla som gör det bara säger onödiga saker?) Jag tyckte om att hålla mig utanför och iaktta men vågade säga ifrån när det väl gällde (jag drog bland annat en tjej på dagis i håret när det egentligen var min tur att mata fiskarna) och det skulle inte dröja länge innan jag åkte buss till Borås själv och överraskade mamma på jobbet.
För tjugo år sedan var jag inte född ännu. Nästan en hel graviditet skulle ske innan det var dags och övriga familjen ägnade sig åt att flytta.
Ja ni märker ju, detta var inte riktigt min grej. Men summan av kardemumman blir att jag inte har genomgått några drastiska förändringar sedan jag föddes. Det kanske är det som behövs? En drastisk förändring. Vad säger ni, jag gör en Britney- rakar av mig allt hår, kanske slår till på lite rosa färg samtidigt. För att pigga upp.
//Elin
Jag är egentligen inte så mycket för sådant här men jag gör väl ett försök.
För fem år sedan var jag 14 år gammal och gick i åttan. Egentligen tyckte jag om högstadiet men av någon anledning har jag raderat ut de tre åren ur mitt minne. Jag gillade skolan, men klassens sammansättning vid den tidpunkten försvårade nog framtiden för de flesta. Detta året var nog det värsta i mitt liv, upp och ner som en berg och dalbana, hit och dit som en slänggunga. På fritiden befann jag mig allt som oftast i skogen på träning eller tävling eller med Julia och Josephine. Två vänner som jag lärde känna under min högstadieperiod, och även om vi inte träffas så ofta idag är de väldigt uppskattade.
För tio år sedan var jag nio år gammal och gick i trean. Under den tiden fick jag specialstolar och allt möjligt eftersom jag hade en väldigt lustig rygg tillika ben. Ett för kort ben gav en sned rygg, vilket orsakade konstant smärta i ryggen och därefter ergonomisk stol! Haha, skadeglädje! Jag menar inte på att jag såg ut som Quasimodo, jag var ett snyggt barn. Eller söt kanske stämmer bättre. Okej, jag var iallafall inte ful som stryk. Förövrigt hade jag knappt några tjejkompisar utan höll mig till min bror, grannar och killkompisar. Det var nu min avsky mot utsläppt hår började och jag vägrade även rosa, klänning och strumpbyxor.
För femton år sedan var jag fyra år och hade gått på dagis sedan 3 år och 3 månader tillbaka. Jag kallar mig en veteran i sammanhanget. När jag var fyra var jag tyst, tillbakadragen och självständig. Jag pratade inte i onödan (har ett vagt minne av att jag vid förfrågan svarat: varför ska jag tala när alla som gör det bara säger onödiga saker?) Jag tyckte om att hålla mig utanför och iaktta men vågade säga ifrån när det väl gällde (jag drog bland annat en tjej på dagis i håret när det egentligen var min tur att mata fiskarna) och det skulle inte dröja länge innan jag åkte buss till Borås själv och överraskade mamma på jobbet.
För tjugo år sedan var jag inte född ännu. Nästan en hel graviditet skulle ske innan det var dags och övriga familjen ägnade sig åt att flytta.
Ja ni märker ju, detta var inte riktigt min grej. Men summan av kardemumman blir att jag inte har genomgått några drastiska förändringar sedan jag föddes. Det kanske är det som behövs? En drastisk förändring. Vad säger ni, jag gör en Britney- rakar av mig allt hår, kanske slår till på lite rosa färg samtidigt. För att pigga upp.
Dagens låt: Alphabeat-Fascination
We love this exaltation
We want the new temptations
It's like a revelation
We live on fascination.
We want the new temptations
It's like a revelation
We live on fascination.
//Elin
Kommentarer
Trackback