Elin och Anna

Ibland när jag inte kan somna och när tankarna inte vill lugna sig tänker jag på honom. Ibland dröjer sig ögonen kvar på bilden som finns under min spegel. Ibland slår hans ring emot mitt nyckelben när jag är ute och springer.

Idag åkte jag iväg några mil och hälsade på honom. Jag satt brevid och pratade och han lyssnade som vanligt. Att inte längre åka dit för farmor utan för hans skull gjorde ont. Jag drabbades av andnöd av att svänga in på parkeringen och jag ville skrika tills mina lungor sprack. Men det kunde jag inte, så istället berättade jag allt som hänt i mitt liv och gav honom blommor. Inga nejlikor, för det var den fulaste blomman han visste eftersom den påminde om begravningar.

Jag kan fortfarande ligga och vänta på att han ska ringa varje lördagsmorgon. Jag kan fortfarande höra hans röst i telefonen. Jag kan känna hans händer och värmen från hans kramar. Ibland köper jag en extra pecankaka utan att tänka på det. Och när jag sedan förstår att han inte kommer tillbaka går mitt hjärta sönder.

Men så kommer det stunder då jag glömmer bort det. Att jag aldrig mer kommer få hjälpa honom ur sängen. Att jag aldrig mer kommer få skicka vykort till Dalagatan. Att jag aldrig mer kommer bli bjuden på frukt ur den där flätade korgen.

Att han inte är med mig för att uppleva allt det som komma skall i resten av mitt liv är vad som gör mest ont. Att han inte fick se mig springa ut på trappan, gå på balen eller åka med mig i bilen. Att han inte kommer få se när jag och min bror gifter oss och bildar familj. Att han inte kommer få sitta i min byarumssoffa och äta från mitt matbord som han har byggt själv.
Men han är med mig. Han kommer alltid vara med mig.

När man älskar någon och är älskad tillbaka kommer man aldrig vara ifrån varandra.