Elin och Anna

Min värld har raserats och jag vet inte hur jag skall rädda mig själv. Inget kommer bli som förut och allt känns så satans jobbigt. Helst av allt vill jag lägga mig under mitt täcke och aldrig någonsin komma ut igen. Men då skulle han blivit ledsen och besviken för så gör inte vi Gustafssons. Vi är kämpar och vi tar tag i det jobbiga. Sådan var han och sådan är han. Han var/är den raraste, vackraste, härligaste, snällaste, ärligaste, klokaste mest underbara människa någon kan tänka sig och hur jag skall överleva är ett mysterium. En dag skall jag ta tag i mina känslor och rensa luften. Jag har alltid undrat över hur det känns att känna sig totalt avskärmad från världen och totalt ensam. Att gå i ett nattsvart mörker utan mål. Nu har jag upplevt det. Utan honom vid min sida känns det som det saknas en bit av mig och mitt hjärta är i tusen små bitar. Han kommer inte tillbaka hur gärna jag än vill.
Men han var lycklig och det gör mig lycklig.

Tack för att ni finns, men jag orkar inte just nu.
//Elin