Elin och Anna

Idag fick vår lärare tillika tränare för sig att vi skulle ha spänst och styrka.
Jo men kanon, hej muskelvärk och hejdå rörlighet.
Vi sprang och hoppade och flummade och jag insåg att jag aldrig kommer få nån spänst då de flesta klarade att hoppa jämfota upp för en backe på 9 hopp, och jag på 9 hopp inte ens kommit uppför halva.
Jag tror det hängde mycket på hur man böjde benen.
Och om man är skidåkare eller inte.
För det är inte jag, utan alla andra, och jag var sämst.

Natten var ljudlig.
Men jag fick återupprättelse idag, och hämnden är ljuv.
Min sömn är väldigt viktig, annars blir jag lite kinkig.

Samhällslektionen som är dagens längsta lektion skulle vara produktiv, för första gången sedan vi började satte jag och min arbetspartner oss ned och öppnade böckerna.
Det höll i 10 minuter sedan gick vi in i klassrummet för att fråga huruvida vi skulle ha med källkritik och får svaret:
"Elin, sluta störa Anton nu så han kan jobba"- Jo men tack för den.
Efter det var koncentrationen låg och vi konstaterade att det tragiska med vår klass är att vi är väldigt töntiga.
Från början var vi bara töntiga, men nu har vi tagit töntigheten till en helt ny nivå, men avancerat på sexualitetsskämten och sprungit ifrån parallellklassen som fortfarande tror att det finns en viss kemi mellan mig och en annan.
Det faktum att jag försökte boosta upp vår populäritet förstördes när folk lärde känna mig och insåg att det finns en del som är benägna att slicka mig i mitt öra.

Nu skall jag fylla i diagram med färgpennor.
Damn, jag är sen.

Egentligen lyssnar jag inte på något annat idag förutom Vivaldis " De fyra årstiderna", men texten i den låten är minimal, därför blir det en omklädningsrumslåt idag.

Dagens låt: Anthony and the Johnsons- Hope there's someone