Elin och Anna

Idag när jag vaknade sa pappa:
"Idag ska vi åka till farfar, vill du följa med?" (farfar bor i Vaggeryd)
"Ja det vill jag."
"Bra, vi ska bara åka vägen över Falköping, och Jönköping med!"
Hm, ja för det känns ju som den naturliga vägen. Not.
Förövrigt sa pappa ett lustigt ord idag. Han skulle beskriva sin kollega och sa:
"Hon är rackarns bra på sitt jobb"

Farfar var söt som vanligt. Han låg och sov under sin filt. Och propsade på att betala semlorna.

Ikväll ville J att jag skulle med ut, men min trötthet slår återigen över, och min dåliga ekonomi är som alltid väldigt dålig. Så jag drar mig med största sannolikhet ut mot Greenhill.

Grönis påminde mig om Pipo/Pino/Guiseppe.
Under hans halva termin som vår lärare har han redan kläckt de allra roligaste kommentarerna.
Jag vet inte om det är intressebrist på att lära sig spanska, trötthet eller allmänt flumm som gör att jag, Grönis, och Ena-utan-smeknamn, skrattar okontrollerbart när vi ser honom, hör honom prata eller bara tänker på honom.
Men hans kommentarer står i våra kalendrar:
"-Sitt lugna, sitt lugna, sitt kvar, jag inte veta om jag komma tillbaka, men var lugna"
"-Kanske hon hata spanska..."
"-Roligaste idag, vara när Emma äta sin mamma till frukost!"
"-Erik vara så stor att Martin inte synas"
"-Det vara fel, för att det är fel!"

Imorse, när jag satt vid köksbordet och åt, gick det två killar rakt över vår gräsmatta.
Ungefär som att dem var ute och lördagsspatserade.
Vilket de faktiskt var.
Lugnt och fint, något virrigt, hit och dit, och med två stora resväskor var, gick dem bara rakt över tomten.
Först gömde jag mig bakom gardinen, sedan började jag skratta för det så rackarns lustigt ut, och sedan blev jag rädd och ropade på Max.
Tänk om han hade legat ute? Då hade dem fått rackarns bra fart därifrån.
Eller tänk om jag hade suttit ute och solat. Vilken chock dem hade fått, och vad jag hade tappat hakan.
Två killar går rakt förbi fönstret, bara sådär.



//Elin