Elin och Anna

Jag går in i köket, startar vattenkokaren, rotar i skafferiet, och vad är det inte mina blåa ögon ser?
Jo, en hel Digestive bar. Lyckan är total. Det var precis vad jag behövde efter ett par timmars relativt hårt skrivande om mitt organsystem. Inte mitt egna utan ett organsystem till mitt naturarbete.
Jag är velig. Idag var jag inställd på matspjälkningen, sedan hormoner, reproduktion, immunförsvaret, matspjälkningen återigen, tills jag tog mig i kragen och sa:
"Nu du Gurresson, är det du som blir ordentlig och skriver något. Skriv om Immunförsvaret, och gör det nu!"
 
Jag är en väldigt velande person. Jag velar konstant. Oftast velar jag om:
-Huruvida jag ska dricka lösté eller påsté.
-Om jag skall äta snickerskaka eller blåbärspaj på T-stallet.
-Om jag skall göra något på lektionerna.
-Om jag egentligen vill spendera min dag med lugn, filosofisk musik i öronen, eller om jag bör ladda den med jag-är-så-arg-att-jag-bara-vill-skrika-mig-hes-tills-jag-får-tinnitus-av-mig-själv- musik.
-Om jag skall äta en till smörgås.
-Om jag kommer trivas bäst med ett vitt linne eller blått linne under dagen.
-Om det är varmt ute.
-Om det är kallt ute.
-Om jag klarar av att gå på toa.
-Om någon bryr sig om jag går på toa.
-Om vad som händer om jag inser att ingen brys sig och ingen vill veta om jag går på toa.
-Om vilket som är det ultimata sättet att dö på.

Anna och jag funderar på att ge oss in på den kriminella banan i livet.
Anna gör det iallafall.
Jag är laglydig. Men Anna, när den dagen kommer, då Interpol plingar på och står med en pistol riktat mot mitt huvud, vet inte jag om jag vill leka cover-up för dig längre. Du vet att jag tycker om dig, men frågan är, tycker jag om dig så mycket att jag dör på kuppen.
Förmodligen ja, men för en sådan sak? Nej.
Det krävs nåt bra mycket grövre från din sida för att du ska få se mig död.
I'm just letting you know.

Förövrigt, hade vi återigen en härligt flummig dag på spanskan.
Han bad oss skriva frågor i konditionalis, och sa åt oss att jobba med det i 5, alternativt 6 minuter. det slutade med att vi satt med det i 20 minuter tills lektionen var över.
Han berättade även om att han hade drömt en mardröm om några ur klassen.
Och att han inte ville behöva vakna om natten kallsvettig för han hade sett deras ansikten.
Men vem hade velat det egentligen?