Elin och Anna

Idag var underbart.

Morgonen var seg, spanskan var hemsk, men ohhh en sådan eftermiddag.

En stukad fot, glassätartävling och fotboll kändes like the old days.

Det är sjuka mängder glass som kan ätas på väldigt kort tid, E*2 åt minst 1½ paket var, medan Anna och jag fick i oss lite mindre än ½ var.

Men vi kämpade tappert.

Och jag bevisade att även en krympling kan göra mål på fotboll.

Det är jag stolt över.

 

Skolan är för liten. Jag behöver en egen skola, inom skolan.

Där jag kan stänga ute omvärlden, och bara omges av människor jag tycker om och vill träffa.

Sverige är med för litet. Jag vill bort. Långt, långt bort. Dit ingen vet vem jag är, och där onda blickar inte existerar.

Snart flyttar jag. Joukkasjärvi, Mikronesien, Lichtenstein, Santa Monica, det spelar ingen roll. Men jag måste få en annan miljö. Om så bara för en dag.

Fiya sa att mitt liv var svårt. Det stämmer. Det är svårt.

Men vet ni?

Det är bara att ?hålla för näsan och blåsa ut problemen genom öronen?.

 

Förövrigt tyckte min GElärare inte att det var en bra idé att välja Mikronesien som land till fördjupningen.
Nehej? Nauru då? Inte det... Tuvalu?

Gladast, eller mest förväntansfull var jag efter fotbollen, när jag fick sms fråm mamma som löd: ?Paketet är från David.?

På innehållsdeklarationen stod det: 2 pair of socks, jacket, twinkies.

Wtf? Strumpor? Jacka? Twinkies?

Så jag öppnade, fann ett par av mina gamla strumpor, ett par USA strumpor, en North Crowley leathermanjacket, och Oatmeal creme pies.

<3

Det kallar jag lycka.

Paket är bra. Jag gillar överraskande paket. Speciellt med så bra innehåll som detta.

 

Nu ska jag nanna.

Först, en kopp varm mjölk med honung, och lite musik. Kanske en oatmeal creme pie.
Sleep tight, don't let the bedbugs fight.