Elin och Anna

Igår var det dags för min kära vän HottisGottis 19årsdag.
Eftersom Anna och jag hade köpt bra presenter var vi väldigt stolta och nöjda med oss själva och kunde knappt bärga oss innan det var dags att ta den gröna och åka ut till henne på fika.

Hon blev glatt överraskad och hade kanske förväntat sig något mer seriöst, men let's face it:
Hon kommer vara den coolaste kidden på folkhögskolan med en aktivitetsväska, puttikulor, en spade, en såg och mockasinstrumpor.


När vi var 15-30 minuter sena (som alltid hos HottisGottis) åkte vi in och dumpade av diverse förnödenheter vid stranden.
Bland annat födelsedagsbarnet.
Efter mathandling och föräldrarhämtning/dumpning för mig och Anna var det dags för oss att börja grilla.
Och oj vad vi grillade.
Kvällen var mycket gemytlig, dock fick jag ett myggbett på ögonlocket, och eftersom jag har en viss överkänslighet mot myggor, måste jag erkänna att jag whinade som ett barn och beklagade mig väldigt högljutt.
Vi sjöng för våran vän, och lekte lekar.
Och hon strålade som en sol.
 
När klockan närmade sig halv tolv kände vi att det var dags att börja gå.
Vi skulle gå från stranden till stan.
Det är några kilometer.
Vi kom fram efter en timma eller två.
På vägen dit hade vi hunnit med att tappa både det ena och det andra som är relativt viktigt.
Vi hade hunnit doppa ett huvud i vatten.
Vi hade hört den klockrena kommentaren, "skridskor, skridskor, skridskor, jag kan inte åka skridskor!"
Vi hade hunnit leka matchmakers/matchbreakers.
Vi hade deeptalk.
Vi hade kissat där det luktade fisk/reningsverk.
Vi hade trampat sönder sniglar.
Vi hade paktat på Emmaboda.

Kvällen fortsatte gemytligt, något lugnare, men fortfarande gemytligt.
Hade jag vetat klockan 02.00 när jag lämnade ifrån mig min filt, hur förbannat kall jag skulle vara de nästkommande två timmarna, hade jag där och då, inlett min kriminella bana, och snott med mig den.
För efter kebaben satt jag och fyra stycken andra själar på en brygga och frös så att urinet inte längre var rinnande.

Efter diverse telefonsamtal och sedan argumentationer om taxi eller inte, var det dags för tre av oss att vandra hemåt.
En hamnade hemma hos mig, och en annan fick fortsätta "några kilometer" enligt honom.
Visst, uppför gatan och sväng vänster är några kilometer.
När klockan ringde och jag skulle till käre farfar, stängdes den av och glömdes bort.
Det blev inget farfar alltså, något som jag sett fram emot länge.
Jag och min farfar är bundisar for sho.
<3

Dagens låt: Frida- Dunka mig gul och blå

Klockan är fyra, och det är dax att gå hem.
Han står vid min sida, ingen skönhet men kan få värma min säng.

//Elin