Babe, you make my day golden.
Imorse vaknade jag på det bästa sättet någonsin. Min hund skällde, och tro mig, nuförtiden är det inte en ovanlighet. Som vanligt hasade jag ner på golvet utan någon som helst tanke på att det skulle bli kallt utan täcke, vilket det blev. Hur som, ner på golvet kom jag och röjde runt för att han skulle få lägga sig. Men nej, det var inte nog, han fortsatte skälla så istället la jag mig längre in mot väggen och gnyr och gnäller över det faktum att min skönhetssömn är förstörd och jag kommer få gå till skolan som Pomperipossa. Vad gör han? Han hoppar upp i sängen, lägger sig intill mig och sträcker ut sig raklång. Kan man vakna bättre, I don't think so. Istället blev jag överglad och började vräka superlativ över honom, till slut gick det hela överstyr och mamma kom in och frågade varför jag pratar med hunden.
Varför? För att när man inte har någon annan att sova med får man glädjas över att någon tycker om en.
Morgonen fortsatte med årets bästa löprunda. Ner till skottek, till stationen och backintervaller upp. Vid mitten, när stegen tillbaka ble färre och färre, hände ett chrisnukka-miracle, det börjar snöa. Det yr, runt och upp, fram och tillbaka och jag blir barnsligt lycklig. Tydligen fick jag ett leende som varade ända upp till backens slut.
Rundan innefattade även ett hallelujah-moment då jag började dansa och hoppa framför mina vänner i hopp om att sprida julefrid. Martina uppskadde dessutom mina försök att glädja då hon tyckte att de flesta bilisterna kollade mer på min dans än deras pinade ansikten, inget ont som inte för något gott med sig.
Den lunch jag planerade på att äta i lugn och ro tillbringades mest dubbelvikt av det faktum att min parallellklass hade matkrig. Eller inte hela, 2 av hela klassen. Det som slängdes var knäckebröd, vatten, mjölk, grillkrydda, potatismos, vatten/saliv samt en papperskorg. I den ordningen, just like that.
Min moder sitter någonstans i huset och sjunger lucialåtar. Vi jobbar hårt på det här med julefrid, lusselåtar är ett steg i rätt riktning. Jag funderar på att gå och hjälpa henne. Hon behöver någon som kan ta de höga tonerna. Och de låga. Hon behöver någon som kan sjunga, punkt.
//Elin
Varför? För att när man inte har någon annan att sova med får man glädjas över att någon tycker om en.
Morgonen fortsatte med årets bästa löprunda. Ner till skottek, till stationen och backintervaller upp. Vid mitten, när stegen tillbaka ble färre och färre, hände ett chrisnukka-miracle, det börjar snöa. Det yr, runt och upp, fram och tillbaka och jag blir barnsligt lycklig. Tydligen fick jag ett leende som varade ända upp till backens slut.
Rundan innefattade även ett hallelujah-moment då jag började dansa och hoppa framför mina vänner i hopp om att sprida julefrid. Martina uppskadde dessutom mina försök att glädja då hon tyckte att de flesta bilisterna kollade mer på min dans än deras pinade ansikten, inget ont som inte för något gott med sig.
Den lunch jag planerade på att äta i lugn och ro tillbringades mest dubbelvikt av det faktum att min parallellklass hade matkrig. Eller inte hela, 2 av hela klassen. Det som slängdes var knäckebröd, vatten, mjölk, grillkrydda, potatismos, vatten/saliv samt en papperskorg. I den ordningen, just like that.
Min moder sitter någonstans i huset och sjunger lucialåtar. Vi jobbar hårt på det här med julefrid, lusselåtar är ett steg i rätt riktning. Jag funderar på att gå och hjälpa henne. Hon behöver någon som kan ta de höga tonerna. Och de låga. Hon behöver någon som kan sjunga, punkt.
Dagens låt: the Fatboy Slim- Weapon of Choice
Don't be shocked by tone of my voice
Check out my new weapon, weapon of choice
Don't be shocked by tone of my voice
Check out my new weapon, weapon of choice, yeah
Check out my new weapon, weapon of choice
Don't be shocked by tone of my voice
Check out my new weapon, weapon of choice, yeah
//Elin
Kommentarer
Postat av: ena
Om hon behöver någon som kan sjunga så är väl ändå inte du rätt person?
Trackback