Strictly for my ninjas...
Dagens låt, enligt mig: Coldplay- Yellow
Så vi kom överens om en sak, Anna och jag alltså. Vi ska skriva inlägg var för sig, och sen ibland något gemensamt. Vi får se hur länge vi orkar hålla på med det här. Självdisciplinen är inte så hög, iallafall inte från min sida, men det kanske kan vara skoj att berätta om sitt liv för helt främmande människor på det här sättet.. vem vet?
Gårdagskvällen var rolig. Filmkväll hos Benni, och sen sitta-uppe-tills-vi-var-så-trötta-att-ögonen-gick-i-kors-och-dricka-te-och-äta-spaghtetti-kväll med Karin och Sara. Sara som förresten är andra halvan av Två gitarrer och en tamburin, skivdebuten har ännu inte tagit plats, rättare sagt har nog inte riktigt bandet tagit plats än, då allt vi har är min gitarr och Saras gitarr, och den enda gemensamma låten vi kan är Faster Ingeborg..
Ikväll blir det Pluto. Hoppas jag. Tror jag. Vi får se. Det lutar åt det. Vädret känns ju inte så lovande. Tur att det finns tak.
So far, bland det bästa på hela veckan var såklart kvällen då Anna och jag lekte ninjas på vägen hem.. Klockan var runt 02.00, Anna låtsades att hennes paraply var en basuka medan jag gick mer på råstyrka.. Springa upp för backen, skrika "Cover me!! GO GO GO!" Det är vad vi gillar bäst här i världen.
Eller igår, när jag och Sara sjöng karaoke till Patrik Isaksson, med en sopborste och käpp...
Man måste ju förgylla vardagen med lite lekar..Speciellt nu innan skolan börjar, ta vara på sommarlovet. Carpe Diem.
Tisdagens predikan: Föräldrar. Det är konstigt. Under sommarlovet känns det som att alla har något sorts problem med sina föräldrar. Är dem inte överbeskyddande, så är dem bortresta. Är dem inte arga, så bryr dem sig inte. Är dem inte frågvisa, så har dem glömt att handla mjölk, oboy och ketchup. Men ändå, i slutändan är det ändå alltid föräldrarna som man avreagerar sig på och pratar av sig med. Oftast. Om det inte gäller föräldrarna såklart. Efter att ha varit borta ett år, och inte träffat dem, så inser man ändå att dem inte är så dumma att ha runt sig. På nåt sätt uppskattar man dem mer, och tar dem inte för givet lika lätt. Men det kan vara svårt att komma ihåg det med när dem ringer stup i kvarten. Fast som sagt, dem är ändå guld värda, och jag behöver iallafall någon runt mig som kan hjälpa till att hålla nere mig på någorlunda normal nivå, och se till att jag får i mig någon annan mat än vidbrända köttbullar och sönderkokt spaghetti. Så, ja, föräldrar är bra.
//Elin
Så vi kom överens om en sak, Anna och jag alltså. Vi ska skriva inlägg var för sig, och sen ibland något gemensamt. Vi får se hur länge vi orkar hålla på med det här. Självdisciplinen är inte så hög, iallafall inte från min sida, men det kanske kan vara skoj att berätta om sitt liv för helt främmande människor på det här sättet.. vem vet?
Gårdagskvällen var rolig. Filmkväll hos Benni, och sen sitta-uppe-tills-vi-var-så-trötta-att-ögonen-gick-i-kors-och-dricka-te-och-äta-spaghtetti-kväll med Karin och Sara. Sara som förresten är andra halvan av Två gitarrer och en tamburin, skivdebuten har ännu inte tagit plats, rättare sagt har nog inte riktigt bandet tagit plats än, då allt vi har är min gitarr och Saras gitarr, och den enda gemensamma låten vi kan är Faster Ingeborg..
Ikväll blir det Pluto. Hoppas jag. Tror jag. Vi får se. Det lutar åt det. Vädret känns ju inte så lovande. Tur att det finns tak.
So far, bland det bästa på hela veckan var såklart kvällen då Anna och jag lekte ninjas på vägen hem.. Klockan var runt 02.00, Anna låtsades att hennes paraply var en basuka medan jag gick mer på råstyrka.. Springa upp för backen, skrika "Cover me!! GO GO GO!" Det är vad vi gillar bäst här i världen.
Eller igår, när jag och Sara sjöng karaoke till Patrik Isaksson, med en sopborste och käpp...
Man måste ju förgylla vardagen med lite lekar..Speciellt nu innan skolan börjar, ta vara på sommarlovet. Carpe Diem.
Tisdagens predikan: Föräldrar. Det är konstigt. Under sommarlovet känns det som att alla har något sorts problem med sina föräldrar. Är dem inte överbeskyddande, så är dem bortresta. Är dem inte arga, så bryr dem sig inte. Är dem inte frågvisa, så har dem glömt att handla mjölk, oboy och ketchup. Men ändå, i slutändan är det ändå alltid föräldrarna som man avreagerar sig på och pratar av sig med. Oftast. Om det inte gäller föräldrarna såklart. Efter att ha varit borta ett år, och inte träffat dem, så inser man ändå att dem inte är så dumma att ha runt sig. På nåt sätt uppskattar man dem mer, och tar dem inte för givet lika lätt. Men det kan vara svårt att komma ihåg det med när dem ringer stup i kvarten. Fast som sagt, dem är ändå guld värda, och jag behöver iallafall någon runt mig som kan hjälpa till att hålla nere mig på någorlunda normal nivå, och se till att jag får i mig någon annan mat än vidbrända köttbullar och sönderkokt spaghetti. Så, ja, föräldrar är bra.
//Elin
Kommentarer
Trackback